När
barnet får ta smällen
Den
här berättelsen handlar om en pojke, vi
kan kalla honom Stefan. Hans mamma lever ihop med
en man som misshandlar henne psykiskt och ibland
även fysiskt. Mamman har ett tufft liv men
det har också Stefan. Det är just för
att belysa kvinnomisshandeln ur barnens perspektiv
som jag väljer att berätta om Stefan,
ett av alla barn som får ta smällen när
samhället inte har ett fungerande skydd för
utsatta kvinnor.
Första gången jag träffade Stefan
var han 10 år. En glad och pigg liten kille
som var öppen och social. I dag, fyra år
senare är han inte lika glad och öppen
längre. Förändringen kom sakta, men
den var tydlig. Däremot var orsaken inte tydlig,
inte för mig och inte för Stefans pappa.
Man kan väl säga att vi båda trodde
att förändringen hörde ihop med Stefans
ålder, sk "tonårsbesvär".
Jag
hade precis flyttat ihop med Stefans pappa och under
det första året fungerade allt som vanligt.
Stefan var glad när han besökte oss på
helgerna och hans mamma var också glad för
att Stefan accepterade mig så förbehållslöst.
Mina två döttrar, då 20 och 17
år gamla kom också bra överens
med Stefan. De träffades inte så ofta
då båda tjejerna bodde på annan
ort men det gjorde allt för att skämma
bort "lillebror" när de träffades.
Stefan har också en lillasyster som bodde
tillsammans med honom och mamman några km
från oss. Eftersom Rickard, Stefans pappa
ej är far till henne så kom hon ej till
oss så ofta, men när hon kom så
var hon lika glad som sin bror.
Efter
ca 1 år, kanske mer, började Stefan bete
sig annorlunda. Han fick plötsliga vredesutbrott,
betedde sig "barnsligt". När vi frågade
Stefans mamma om det hänt något så
fick vi nekande svar. Utbrotten blev fler och plötsligt
var jag tvungen sitta i badrummet för att han
över huvudtaget skulle borsta tänderna
och sköta sin hygien. Vi trodde fortfarande
att det var en trots som hörde ihop med att
han började bli vuxen. I bland kunde han var
som vanligt för att plötsligt vara oförskämd
eller slarvig.
Eftersom jag själv aldrig haft någon
son, trodde jag att pojkar var sådana och
försökte verkligen tygla min ilska. Däremot
var jag bestämd och sade att jag inte tolererade
hans fasoner. Ju mer jag "tjatade" ju
mer förändrades Stefans sätt till
mig. Inte så att han drog sig undan utan precis
tvärtom!!!! Han började att kramas mer,
han ville sitta närmare mig, och han tog tydligt
mitt parti mot sin egen far om vi hade olika åsikter
i något. Vi skojade Rickard och jag, och sa
att han nog var lite förälskad i mig på
pojkars vis. Kommer ihåg att jag själv
i 11-årsåldern var "kär"
i min fasters pojkvän.
Trots
att Stefan tydde sig mer och mer till mig så
blev hans utbrott allt vanligare och grövre.
Efter samtal med skola och Stefans mamma kom det
fram att han inte riktigt hängde med i skolan.
Mamman frågade om det var ok att Stefan bodde
fler dagar i månaden hos oss då hon
inte riktigt orkade med läxläsning mm.
Visst, det är klart sa vi och därefter
bodde Stefan hos oss från torsdag till tisdag
kväll varannan helg. Vid denna tidpunkt hade
Stefan börjat klass 6. Det var då jag
började få problem med magen, var nervös
inför Stefans besök och skämdes för
det. Jag älskade denna lille pojke som började
bli stor, men han var ju inte riktigt klok mellan
varven!!! Han skrek, han grät, han slog sönder
saker, och inget vi gjorde fick honom lugn. Stefan
började också använda ord som vi
inte godtog, dessa ord sade han dock sällan
till mig utan det var Rickard som fick lyssna till
dessa grova svordomar och könsord.
Då
Rickard inte riktigt kan ta konflikter blev det
jag som fick ta tag i Stefan och påpeka att
hos oss säger man inte så. Konstigt nog
verkade han lyssna och en gång så såg
jag en hastig skymt av ett leende hos honom när
han smet in i sitt rum. Det var inget elakt leende
utan ha såg verkligen ut som han var nöjd.
Efterhand
verkade Stefan bli lugnare och mer sansad. Dock
var överlämningen till mamman en pärs.
Han betedde sig som ett småbarn som ej får
godis. Han sparkade och klöste och ville inte
in i bilen. Svettig och arg var jag men ändå
började jag nu undra vad i herrans namn som
stod på. Det var inte normalt att man gjorde
så, detta var ingen tonårstrots. Vi
ringde ofta till Stefans mamma (Eva) men hon sade
bara att det var inbillning att jag tycktes se problem
hos henne. Vi hade nu fått reda på att
Eva träffat en ny man. Hon hade haft två
stycken korta förhållanden som vi visste
om, så detta var det tredje. Försiktigt
frågade jag om detta kunde ha ett samband
med Stefans ovilja att åka från oss.
Eva sade att det inte hade med saken att göra
då mannen bara kom till henne när Stefan
var hos oss. Dumt nog lät jag mig nöjas
med förklaringen. Det var nog det dummaste
jag gjort men jag kan ju inte göra saker ogjorda
nu i efterhand.
Stefan
var nu ganska lugn hos oss, utom när han skulle
åka till Eva, däremot började hon
klaga på Stefan och ringde ofta upp oss. Hon
sade att han var jobbig, att han ljög och att
han var elak. Både jag och Rickard blev förvånade
för så upplevde ju inte vi det längre.
I skolan sade de också att han var mer koncentrerad
även om han såg trött ut vissa veckor.
Eva sade också att Stefan hade dåliga
kamrater som hade dåligt inflytande på
honom. Det visste vi att det var en lögn från
hennes sida för han umgicks med samma grabbar
när han var hos oss. För var vecka som
gick påtalade hon mer och mer för oss
hur hemsk Stefan var. Jag visste ju att jag känt
likadant under en period men jag var ju ändå
inte hans mamma, och tyckte det var märkligt
att Eva ringde mig och klagade på sitt eget
kött och blod!! Dessutom var han ju inte så
hos oss längre.
Nu
var det i slutet på vårterminen och
Eva ringde ofta till mig och grät. Hon sa att
hon inte orkade mer, att hennes psyke var slut.
Många gånger bjöd jag hem henne
och vi pratade men så fort jag kom in på
mer privata frågor så reste hon sig
och gick. Vi frågade också Stefan men
han teg lika envist som sin mor. Nu var jag dock
säker på att allt inte stod rätt
till och denna gång tänkte jag banne
mig ta reda på vad som låg bakom. Jag
hann aldrig det förrän Eva ringde och
frågade om hon kunde komma och snacka. Efter
många gråtattacker fick hon fram vad
hon ville:
-
Kan ni tänka er och ta Stefan i två månader?
Kan han få bo hos er så länge?
-
Javisst sa vi, det är väl ok om Stefan
vill.
-
Men under den tiden kommer jag inte att ha kontakt
alls!!
Detta
tyckte vi var märkligt men eftersom Stefan
bara såg ledsen ut så lät vi bli
att fråga mer.
Det
fungerade ändå bra under den här
tiden och Stefan blev märkbart lugnare och
ville ha hjälp med läxor och skrattade
och svordomarna hördes inte heller. Däremot
så såg vi ibland när han inte märkte
att vi iakttog honom, att han såg sorgsen
ut, lite vilsen. Han började också fråga
oss om olika saker han inte gjort innan. Alltid
var det en kompis som hade en mamma som gjorde si
och så, eller en pappa som sa si och så.
Misstanken jag haft började få näring:
Jag var säker på att Eva blev utsatt
för någonting av sin nye man…alla
tecken och frågor visade på det. Försiktigt
och varligt började Rickard och jag tala och
rätt och fel, om relationer både friska
och sjuka. Jag berättade om vänner som
blivit slagna och sade att sådant inte är
rätt. Allt vi kunde komma på berättade
vi, men mycket försiktigt och vid lämpliga
tillfällen så att Stefan inte skulle
märka vad vi kommit på. Hans beskyddande
av Eva förstod vi, och senare har det ju kommit
fram att hon tvingat honom att tiga. Tyvärr
löd han henne, därav har hans trygghet
tyvärr fått mer stryk. Ett barn skall
inte gå och hålla saker inom sig det
blir ju bara etter värre då.
Ingen
gång under dessa månader pratade Stefan
med sin mor. Däremot så besökte
han sin mormor och morfar. Plötsligt stod bara
Eva vid vår dörr och sa att nu vill jag
ha honom tillbaka!! Stefan var glad att se sin mamma
så vi sa inget, packade bara hans kläder,
kramade honom och sa att vi skulle ses till helgen
igen.
Två
dagar senare ringde Stefan mitt i natten och grät.
Vi åkte och hämtade honom. Han sade inget
om vad som hänt bara att han ville sova hos
oss. Nu började helvetet på riktigt….Stefan
ringde och grät, vi hämtade honom, han
åkte tillbaka.. osv osv.
Sommarlovet som nu började var lite lugnare
för då bodde Stefan mest hos oss. Han
var sorgsen och lite tystare men för övrigt
lugn, inga utbrott men jag var riktigt orolig. Om
jag och Rickard var oense om något så
var det så att Stefan iakttog oss…så
länge jag var arg var det tydligen ok, däremot
om Rickard var arg på mig lyste rädslan
i Stefans ögon. Jag såg tydligt att han
var rädd att det skulle hända mig något.
Men nu råkar jag vara den person som inte
backar utan jag står på mig och Rickard
är ju ej heller den man som slår. Vuxna
bråkar ibland, det är naturligt och i
dag vet Stefan att det inte är farligt att
vara oense.
Jag
ville anmäla Evas kille men hade ju inga bevis,
samtidigt såg jag rädsla i Stefans ögon,
ja nästan skräck när jag nämnde
att jag om jag fick bevis på att någon,
vem det vara månde, fick stryk så skulle
jag anmäla. Så via Stefan skulle jag
inte få mina bevis, det var jag säker
på. Jag visste att han tyckte om mig och att
han beundrade min styrka, men givetvis så
betydde Eva mer för honom. Han var nog också
orolig för sin lillasyster. De få gånger
vi såg henne på stranden hade hon svarta
ringar under ögonen. Hon var nu 10 år,
och borde skratta och vara solbränd…inte
se ut som hon gjorde. Jag led men visste inte vad
jag kunde göra. Men jag fick fort veta det
av Eva. I augusti 2000 sade hon nämligen att
hon inte orkade med Stefan längre, hon bodde
då ihop med den nye mannen, Tore.
När vi frågade Stefan om han kunde tänka
sig att flytta till oss för gott så tittade
han bara på oss. - Men syrran då? Hela
ansiktet var blekt och underläppen darrade.
Jag var tvungen att vända mig bort för
jag fick tårar i ögonen och ville inte
visa dem. Efter en lång diskussion förstod
han dock att vi inte hade laglig möjlighet
att låta hans syster bo hos oss. Resultatet
blev att Stefan flyttade in hos oss, hans grejer
kom i svarta sopsäckar…även hans
täcke och kudde!! Precis som om han inte var
välkommen hem till Eva och Tore mer, jag gömde
både täcke och kudde längst in i
en garderob………
Det
som hjälpte oss nu var att Stefan började
på högstadiet och därför fick
närmare till skolan från oss. Det som
förvärrade allt var att Eva aldrig ringde…inte
svarade i telefonen. Så under det kommande
året träffade Stefan inte sin mor mer
än ca 3 ggr!!! Ej heller fick han prata med
henne mer än en handfull gånger under
året. Mormor och morfar däremot ställde
upp och tog vårt parti. Alla vuxna runt Stefan
såg att han led…men han var tapper och
försökte göra sig hård. Ändå
tog det mjuka över för det mesta och han
pendlade mellan glada och sorgsna stunder. Sakta
började han också anförtro mig saker.
Tore hade bl a en gång tagit med sig deras
valp ner i källaren tillsammans med en kniv.
Han gjorde det bara för att Eva inte lagat
mat i tid!!! En gång hade han jagat dem med
sin lastbil och försökt preja dem av vägen
när Eva tagit barnen och åkt. Massor
av liknande episoder kom i dager, den ena hemskare
än den andra.
En gång flydde Eva till kvinnojouren, det
förstod vi senare, och att hon då bestämt
sig för att lämna Tore. Dock gick hon
tillbaka, och Stefan blev för en gångs
skull arg. Han blev arg på sin mor och sa
till oss att hon var feg. Så enkelt är
det ju inte, men jag anser att hon inte var mogen,
hon hade inte kraften, eller så behövde
hon mer stöd från samhället än
hon fick. Jag vet inte säkert, det enda jag
vet är att vi inte kan göra mer för
Eva nu, vi måste prioritera Stefan.
Stefan
besöker i dag sin mamma ibland, vissa gånger
kommer han hem efter ett par timmar. Han vet att
han inte behöver stanna där om han inte
vill. Hur det kommer att bli framöver vet ingen,
men i förra veckan berättade Stefan en
hemlighet: Eva och Tore väntar barn!!!!
Jag
kan bara hoppas att detta inte är början
på ett nytt helvete för Stefan. Anmälan
jag pratade om…den har jag fortfarande inte
gjort…bevisen saknas. Men jag lovar att göra
det om jag verkligen får bevis…det är
jag skyldig både Stefans syster och det ofödda
barnet.
För
Stefans räkning hoppas jag bara att vi vuxna
runt om honom kan få honom att förstå
att han är älskad av oss alla……..
även av sin mor…men utan hjälp utifrån
kommer hon inte att orka visa det för sin son.
Stefan själv säger att han inte längre
är arg på sin mor…bara besviken,
men det är illa nog.
Stefan
är långt ifrån ensam om att råka
illa ut…många barn kommer i kläm…tillsammans
måste vi alla ställa upp för dessa
barn och deras mödrar
Det
känns som om Stefan är på väg
åt rätt håll…trots att han
fick ta smällen…jag hoppas verkligen att
jag har rätt
©
"Anita"
