Jag föddes i Stockholm, närmare bestämt på Sankt Görans BB. Året var 1959 och klockan var 00.54. I almanackan stod det att det var den 23 maj.

Jag döptes till Iréne Anita Skoog den 4 augusti 1959 i Essingekyrkan.

Det var en mycket varm sommar med värmerekord över nästan hela landet.Kanske därför jag älskar värme och helst vill gå i ide på vintern?

Jag var första barnet och fick väl därmed en hel del uppmärksamhet av hela tjocka släkten. När jag var 6 år fick jag en lillebror, Benny. Jag kommer ihåg att när han låg i mammas mage sade alla till mig att nu är du väl glad som skall få en halvbror. Speciellt glad var jag faktiskt inte. Orolig var nog ett bättre ord för vad jag kände. Min biologiska far har jag inget minne av, han försvann redan när jag var 2 år eller så. Därför har jag alltid sett den pappa jag har idag som min pappa, även om han så att säga inte tillverkat mig. Han kom in i bilden när var i 4-årsåldern. Men att han och mamma skulle få ett barn som skulle bli min halvbror, det gjorde mig orolig.

Inte så att jag var svartsjuk eller så, men jag ville precis som mina kompisar ha ett normalt syskon. Det fixade sig ju när han väl kom ut ur magen, för även om alla sa att han var min halvbror så såg jag ju att han var lika hel som jag!! Själv tycker jag än i dag att benämningen halvsyskon är så urbota dumt: det finns väl ingen som har halva syskon??? När jag var i tonåren fick jag ytterligare en bror, Kent, även han ser hel ut fast han är min halvbror.

Under uppväxttiden fick jag lära mig att inte fästa mig alltför mycket vid kompisar och skola. Vi flyttade runt som galningar, vet ej om det finns någon gammal gen i släkten som är kvarglömd från någon nomadsläkting. Hur som helst så gick jag i 14 olika skolor under skolåren 1-7!! Sedan lugnade det ned sig lite, vi flyttade endast inom området så jag behövde "bara" byta skola ytterligare 3 ggr innan skolan var slut för min del.

Flyttningarna gjorde att mina kunskaper haltade betänkligt i vissa bitar. Exempelvis kommer jag ihåg att jag läste om Europa i 2 eller 3 skolor medan USA inte lästes alls!! Ibland gjorde detta att jag hade toppenbetyg och ibland så stupade kurvan rätt ned i dyn. Hur som helst hade jag turen på min sida och fick ändå bra slutbetyg. Jag är också tacksam över att jag inte blev mobbad. Förutsättningarna fanns ju där, eftersom jag ofta ramlade in i klasserna mitt i terminerna. Men jag fick alltid kompisar och fann mig väl tillrätta. Vad jag saknar idag är att när andra pratar om sin bästis har jag ingen. Jag bytte ju bästis i genomsnitt var 6:e månad!! Fast det är klart hellre många "kortbästisar" än att aldrig ha haft någon.

Jag var som barn väldigt intresserad av biologi och natur. Många är de dråpliga episoder som jag varit inblandad i. Som barn ser man ju inte på saker och ting på samma sätt som de vuxna gör. När jag som 8-åring stoppade en stor PADDA i mors nattduksbord för att den skulle slippa frysa, mottogs det inte med någon större förtjusning av mina föräldrar. Att paddan dessutom passade på att uträtta sina behov i nattdukslådan gjorde absolut inte saken bättre!! Kommer ihåg att jag såg den mörka fläcken i träet många år efteråt.

Vid ett annat tillfälle var det sniglar som frös. De hamnade i mors matkällare över vintern. Jag kunde inte förstå varför det blev ett sådant liv när morsan en dag skulle hämta upp en konservburk. Hon skrek och vrålade som ett djur där hon stod med en slemmig burk i näven. Inte kunde jag veta att de skulle krypa runt och slemma ner allt som fanns i källaren. Att det blev så mycket slem berodde nog på antalet sniglar, det var väl så där 50-60 stycken skulle jag tro!!!

Ytterligare en händelse som visade på mitt djurvänliga sinne är den om mössen. Vi bodde då på landet utanför Stockholm. I utkanten av tomten fanns en åker. På nåt sätt fick jag reda på att åkersorken hade små sorkbebisar i jorden.Eftersom jag tyckte synd om dem när de låg i den kalla jorden satte jag genast igång med att gräva upp ett par stycken. Jag placerade dem i stora tändsticksaskar med bomull i. Bomullen fick dem att kvävas, men det fattade ju inte jag, så vartefter de dog, grävde jag upp nya. Hela tiden kände jag mig som någon sorts Moder Teresa som räddade djur från att frysa!! Tack och lov har jag mognat med åren och förstår idag att jag egentligen var ett fasansfullt barn!!

Ja, tiden gick och ju äldre jag blev, ju mer kände jag att i Stockholm ville jag INTE bo. Hoppade därför av gymnasiet och tog mitt pick och pack och drog söderut. Kom till Mönsterås, en liten köping mellan Oskarshamn och Kalmar på ostkusten. Det var ingen slump att jag hamnade där.Redan under högstadietiden hade jag jobbat extra som barbiträde hos några släktingar i Mönsterås. Funderade väl ett tag på om jag skulle fortsätta plugget men det blev aldrig mer än just funderingar. Började jobba som restaurangbiträde för att sedan avancera till kallskänka och kock. Kallskänka är ett jättekul yrke,det roligaste är julbord och smörgåstårtor, man får verkligen utlopp för sin kreativitet. Som kock föredrar jag hederlig svensk husmanskost. Små korslagda morötter, och mat som staplas på höjden så att man inte törs börja äta utan risk för ras på tallriken har aldrig varit min grej.

När jag fyllde 18 fick jag min första dotter, Ingela, och tre år senare kom Annica till världen.

Under dessa år när barnen var små fick jag faktiskt småsyskon också:-)) Pappa som träffat en ny tjej, tyckte tydligen att han inte gjort sitt, följden blev att jag fick 2 systar. Men... eftersom pappa inte är min biologiska pappa så vet jag inte vad det blir för syskon:-)) Inte är de mina halvsyskon, kanske någon form av osynliga syskon? Inte vet jag, ej heller bryr jag mig. Jag räknar i alla fall både Jeanette och Josefin som mina systrar, och tycker det är kul att mina egna barn har mostrar som är yngre än de själva.

Under alla dessa år har jag arbetat kvar i restaurangbranschen. Jag älskar verkligen mitt yrke och har aldrig ångrat att jag inte fortsatte plugga. Under två år hade jag egen krog, annars har jag hela tiden varit anställd. Jag började engagera mig fackligt ganska tidigt och det berodde på att det fanns så mycket som inte var bra. Även om många som driver krogar sköter sig så finns det ett stort antal som inte gör det. Det är mer en regel än undantag att man får tjata sig till semesterersättning, övertidsersättning och annat som alla arbetstagare har laglig rätt till. Det var också oseriösa arbetsgivare som gjorde att jag själv gick i konkurs. Det gick inte att konkurrera på lika villkor då konkurrenterna betalade svarta löner, dumpade priserna mm.Eftersom jag betalade riktiga löner så var jag tvungen att ta betalt därefter. Så även om jag engagerade mig fackligt innan jag hade egen rörelse, så var det efter konkursen jag på allvar började lägga mer eller mindre hela min fritid på facklig verksamhet.

Idag jobbar jag tyvärr inte som kock. Ej heller som kallskänka. Det beror inte på att jag tröttnat eller att det saknas jobb. Jag råkade ut för en olycka på jobbet för några år sedan som gjort att några av mina ryggkotor för all framtid är förstörda. Tack och lov fanns det ett kollektivavtal på min dåvarande arbetsplats, så ekonomiskt blev det ingen katastrof. Men livet är ju inte bara pengar utan så mycket mer. Under ett par år efter olyckan ljög jag därför för mig själv. Jag var inte sjuk, jag hade inte ont, jag kunde jobba, bara jag tänkte på det och det och... jag ville ju så förtvivlat ha både yrke och arbetskamrater kvar. Jag var och är envis, mycket envis:-)) men till slut var även jag tvungen att inse att skadan fanns där och att jag faktiskt inte klarade av att jobba som kock längre. Åh, vad jag saknar det. Varje gång jag går in på en krog så känner jag att jag vill börja igen, men jag vet ju att för att jobba i kök så måste man ha en rygg, och den ryggen kan inte vara trasig. Att däremot fortsätta inom det fackliga är inte omöjligt. Det krävs inga tunga lyft till att hjälpa sina kamrater i arbetslivet. På ett sätt kan man säga att det är ömsesidig hjälp, jag hjälper dem och de hjälper mig. Det känns nästan som om man hade arbetskamrater på det sättet.

Men man måste ju försörja sig också, så jag har gått en hel del datautbildningar för att förhoppningsvis kunna få något jobb inom detta område.

Jag har också flyttat (1998) och skaffat ny sambo. I och med det så har jag fått ett "nytt" barn i familjen som heter Christoffer.

Del 2

© Irene.Skoog - 1999