Det
här är en historia om stenhuggaren.
Stenhuggaren handlar om att vi alla är användbara
till något och behövs, även om vi
inte känner så just nu.
Vi behövs alla, ingen är mer än någon
annan för att den har högre ställning
eller pengar.
Det är så det är. Det gäller
alla, även oss små och till synes så
obetydliga.
Det
var en gång en skogshuggare,
som var missnöjd med sin ställning här
i livet.
En
dag gick han förbi en förmögen köpmans
hus,
och genom den öppna grinden såg han många
vackra ägodelar och betydande gäster.
"Vilken makt den köpmannen har måtte
ha" tänkte stenhuggaren.
Han blev mycket avundsjuk och önskade att han
kunde bli sådan.
Då skulle han inte längre behöva
leva en vanlig stenhuggares liv.
Till
sin stora förvåning blev han plötsligen
köpmannen
och åtnjöt större lyx och mer inflytande
än han någonsin
hade drömt om, och han blev avundad och avskydd
av dem som var
mindre rika än han själv. Men kort tid
därefter kom en hög
ämbetsman förbi i en bärstol, åtföljd
av tjänare och
eskorterad av soldater, som slog på en gonggong.
Alla, hur rika de än var måste buga djupt
inför processionen.
"Så mäktig den ämbetsmannen
är" tänkte han.
"Jag önskar jag kunde bli en hög
ämbetsman"
Och
så blev det, och han bars omkring överallt
i sin brokadklädda bärstol,
och han fruktades och hatades av alla människor
runt omkring,
som var tvungna att buga djupt för honom då
han passerade.
Det var en varm sommardag, och ämbetsmannen
hade allt annat än trevligt
inne i den instängda bärstolen. Han tittade
upp mot solen.
Den sken stolt på himlen, opåverkad
av hans närvaro.
"Så mäktig solen är" tänkte
han. "Jag önskar jag kunde bli solen"
Och
så blev han solen, och han sken hett ner på
människorna,
och han förtorkade fälten och förbannades
av bönder och arbetare.
Men ett jättestor mörkt moln gled fram
mellan honom och jorden,
så att han inte längre kunde lysa på
allting där nere.
"Så mäktigt det där ovädersmolnet
är" tänkte han.
"Tänk om jag kunde bli ett moln"
Och
så blev han då det, och han dränkte
åkrar och byar, och alla röt åt
honom.
Men snart fann han att han fördes undan av
någon våldsam kraft,
och han förstod att det var vinden.
"Så mäktig vinden är"
tänkte han.
"Jag önskar jag kunde bli vinden"
Så
blev han vinden och blåste bort tegelpannor
från taken,
ryckte upp träd med roten och hatades och fruktades
av alla där nere.
Men efter en stund stötte han på något
som inte ville flytta på sig,
hur kraftfullt han än blåste på
det - ett väldigt, upptornat stenblock.
"Så mäktigt den där stenen
är" tänkte han.
"Jag önskar att jag kunde bli en sten"
Och
så blev han en sten, kraftigare och mäktigare
än något annat här på jorden.
Men som han stod där, hörde han ljudet
av en hammare som drev en mejsel in i den fasta
klippan,
han kände hur han förvandlades.
"Vad skulle kunna vara mäktigare än
jag, stenen" tänkte han.
Han tittade ner och såg långt under
sig en stenhuggares gestalt.
Vänskap
Denna
historia handlar om en kille som hade dålig karaktär.
Hans far gav honom en påse med spik och sa till
honom att varje gång han miste tålamodet skulle
han spika en spik bakom sin dörr.
Första
dagen spikade han 37 spikar i dörren. För var dag
som gick lärde han sig att behärska sig mer, och
som veckorna gick blev det färre spikar i dörren.
Han upptäckte att det var lättare att behärska sig
än att spika en spik. Till slut kom dagen när han
kunde behärska sig en hel dag. Då gick han till
sin far och berättade, och fadern föreslog att han
skulle ta bort en spik varje gång han kunde hålla
sig en hel dag.
Dagarna
gick tills han äntligen kunde berätta för sin far
att det inte längre fanns några spikar kvar i hans
dörr. Hans far tog då honom i handen och visade
honom till denna dörr och sa:
-Du har jobbat hårt på detta, men titta på alla
hål som du har lämnat efter dig, den kommer aldrig
att bli densamma...
Varenda
gång du tappar kontrollen så lämnar du spår efter
dig som med denna dörr. Du kan förolämpa någon och
be om förlåtelse efteråt, men oberoende hur du säger
detta så kommer du att lämna ett ärr bakom dig som
alltid kommer att finnas kvar.
En
muntlig förolämpning är lika skadlig som en fysisk.
Vänner är som dyrbara juveler. De får oss att skratta
och hjälper oss att fortsätta framåt. De lyssnar
på oss och är alltid förberedda att öppna sitt hjärta
för oss.
